SkruvaDenSomAffi

Jag tvekade inte en sekund när jag blev tillfrågad att skriva den här bloggen. Jag tillhör en av de som inte längre läser NA. Jag blir sjukt irriterad varje gång jag ser att division 4 herrar får en helsida i tidningen med bilder medan division 1 damer bara får någon liten notis. Om vi ska få damfotbollen att växa behöver den synas, unga tjejer behöver ha förebilder som de hört talas om. Därför kommer denna blogg handla om dam- och flickfotboll i Örebro län, för att jag vet att vi är många som vill läsa om riktig fotboll. Fotboll där man inte lägger sig ner och skriker om någon petar på en. Fotboll där man inte spelar för att man tjänar flera tusen på det utan för att man älskar sporten. Riktig fotboll. 

Men vem är jag då?

Fotboll har alltid varit mitt liv, från det att jag fastnade för sporten redan som liten. Jag kommer ihåg att jag i fyraårsåldern spelade fotboll i trädgården med min morfar, trots att jag hade brutit benet sprang jag runt där med gips och försökte tunnla honom. Sedan dess har det varit fotboll i snitt kanske 5-6 dagar i veckan.

Ann-Sofie Frost heter jag, men jag använder mig av det lite coolare artistnamnet ”Affi” på fotbollsplanen. Jag har spelat fotboll så länge jag kan minnas. Min första klubb hette Nusnäs IF, en liten klubb i dalahästens hemby Nusnäs utanför Mora, Dalarna. Jag började spela i ett pojk-lag eftersom det inte fanns några tjejlag i byn. Men det gjorde mig inget att det var ett pojklag, jag har alltid trivts i sällskap av grabbar. Det hjälpte nog en aning att jag var en av de snabbaste i laget och därmed gjorde en del mål.

Men man kan inte spela i pojklag hur länge som helst. Så runt tonåren var det dags för mig att kliva över till ett tjejlag i IFK Mora Flickor 15. Jag gjorde 54 mål på 20 matcher första året med tjejlaget. Vi hade också turen att få ha en av de bästa tränarna jag haft under hela mitt liv. Lasse Ericson heter han, han har bland annat varit tränare i Dalkurd och talangutvecklare på pojksidan i Djurgården. Han var lite hetsig i humöret men så sjukt rolig, hade mycket energi och glädje för sporten. Han blev en stor förebild för mig och när vi valde gymnasium sökte jag fotbollsprofil eftersom han jobbade där.

Jag var en av de första från vårt tjejlag som togs upp i damlaget i farmarklubben Färnäs SK. Även där lyckades jag bra trots att jag bara var 14 år, och även i det laget hade vi en riktigt bra tränare. Det var en sådan annorlunda miljö att komma till som tonåring. Det var vuxna kvinnor som vågade ta för sig och synas och höras. Till skillnad från i tjejlaget. Det var tok och äkta glädje. Jag tror jag trivdes bättre med ”gamlingarna” redan från början. Vi gick upp direkt från div 4 till div 3 och sen till div 2. Året vi skulle spela i division 2 flyttade jag till Örebro för att plugga.

I Örebro hamnade jag först i Örebro SK Söder, jag spelade där under nästan hela min studietid. Det största jag fick vara med om som spelare i ÖSK var att kvala till elitettan. Ett kval som inte gick speciellt bra, men ändå en merit.

För ett och ett halvt år sedan bestämde jag mig för att lämna ÖSK Söder och följa med min bästa vän Erika till Rynninge IK. Ett beslut som jag inte ångrat en enda sekund. Jag älskade klubben från första träningen. Första säsongen i RIK gick vi upp från division 2 till division 1. För tillfället kämpar vi kring nedflyttningsstrecket i division 1. Mer om den serien kommer senare.

 

Förutom att vara spelare är jag också fotbollstränare för Örebro SK Söder F00/01 och har varit det i snart två år, mer om det laget kommer också senare. Jag har UEFA B licens som tränare. Sedan jobbar jag även på Engelbrektskolan som lärare i idrott och engelska, samt har åk 5 och 6 på fotbollsprofilen där.

Denna blogg kommer fokusera på dam- och flickfotbollen i Örebro. För att jag älskar fotbollen för allt den ger. Riktig fotboll.

Den som följer får se!